Igår var vi och sa hejdå till Zorro.

Det känns tungt!

Det gör ont!

Men samtidigt känns det bra att ha varit där och sett honom.

 

Måndag och Tisdag var värre än idag!

För idag vet jag, jag har sett det med egna ögon.

Han finns inte här med oss längre, han har gått vidare.

Jag gick och tänkte att det inte var sant.

Att det hade blivit något missförstånd och det var inte alls han som var död.

Nu kan jag liksom sörja honom ordentligt, inte blanda sorgen med hopp som dör om att han kommer tillbaka.

Jag skulle också vilja hissa veterinären som tog emot oss!

Helt toppen var hon!

Först tog hon in oss i ett rum där hon pratade med oss om vad som hade hänt och att de inte var oroliga för honom egentligen för att han var på bättringsvägen.

Och stå där och prata om det inför fem stor gråtande människor. Det är stark!

Sen bar hon in honom, invirar i en filt

Jätte fin!

Hans ögon vita av frost men ändå så fin och så söt!!

 

 

Även om det är lättare när man "fattat" så är det fortfarande inte lätt så klart!

Det gör ont! och jag gråter fortfarande floder...

 

Men tack Zorro! Du som alltid bar med dig glädje! Saknar dig kompis! vi ses snart igen! Bara inte för snart...